Bakgrund

Ännu en utredning av konstnärers villkor har landat i att det behövs fler åtgärder för konstnärer. Istället för att ge konstnärer direkt stöd för att verka föreslås fler byråkratiska system för utbildning och digitalisering.

Svenska konstnärer är redan några av de mest utbildade och uppkopplade i hela världen. Vi behöver inte fler åtgärder för att bli anställningsbara eller bättre entreprenörer. Vi gör ett viktigt arbete som är centralt för samhällets långsiktiga överlevnad, och vad vi behöver är inte fler blanketter att fylla i, utan tid för att skapa.

Idag bygger konstnärspolitiken på idéen om konsten som en vara till försäljning på en marknad, och konstnärspolitiken som en länk till denna marknad. Det är nödvändigt att göra upp med denna förlegade industrikapitalistiska norm och gå in i framtiden med nya idéer och visioner.

Konsten är central för att vi ska förstå oss själva och varandra, vår historia och vår samtid.  En stark demokrati och en levande mångfacetterad offentlig sfär är beroende av en mångfald av konstnärer som självständigt och på en trygg ekonomisk grund skapar konst som utmanar och vidgar det offentliga samtalet. Därför är det dags att tänka om och riva ned onödiga byråkratier och istället placera pengarna där de ger mest utdelning. En ovillkorad basinkomst för konstnärer kommer att lösa de problem utredningen pekar ut då denna:

  •  Ökar konstnärernas sociala trygghet
  •  Minskar snedrekryteringen till konstnärliga professioner
  •  Förbättrar för äldre konstnärer som ofta har väldigt låga pensioner
  •  Stärker möjligheten för konstnärer att verka i hela landet
  •  Stärker globalt utbyte

Ökar konstnärernas sociala trygghet

Socialförsäkringssystemen är uppbyggda för fast anställda arbetstagare med regelbunden inkomst. Detta gäller sällan för konstnärer som ofta är egenföretagare och har en uppsjö olika uppdragsgivare. Många stora stipendier är varken pensionsgrundande eller räknas som inkomst.   De förslag som socialförsäkringsutredningen samt konstnärspolitiska utredningen har lämnat gynnar konstnärerna men komplicerar systemen ytterligare, och är ändå inte tillräckliga för att öka konstnärernas sociala trygghet.

En ovillkorad basinkomst i form av en konstnärslön skulle på ett enkelt sätt fungera som en välbehövlig buffert och minska utsattheten för godtyckligheten i de nuvarande bidragssystemen. Inte minst skulle det frigöra resurser från alla inblandade, konstnärer och administratörer, att göra mer meningsfulla tjänster åt samhället än att upprätta illusionen om arbetslinjen.

Minskar snedrekryteringen till konstnärliga professioner

Konstnärsgruppen kommer i betydligt större utsträckning än befolkningen i övrigt från hem där föräldrar har hög utbildning, och den senaste konstnärspolitiska utredningen visar att den sociala snedrekryteringen till yrket ökar.

Lösningen på detta problem är dock inte som utredningen föreslår ökad närvaro i ”förorten” och bättre information. Människor med låg utbildning må vara outbildade men de är inte korkade. Det är korkat att satsa på en karriär som konstnär om du inte har en social trygghet att falla tillbaka på i form av familj som kan stötta dig ekonomiskt och med rätta sociala kontakter.

En ovillkorad basinkomst i form av en konstnärslön skulle därför effektivt minska snedrekryteringen då det särskilt hjälper konstnärer som inte redan har en socio-ekonomisk buffert genom sin familj. Detta incitament skulle direkt gynna barn från utsatta grupper som annars inte skulle våga satsa på ett så pass ekonomiskt osäkert yrke.

Förbättrar för äldre konstnärer som ofta har väldigt låga pensioner

Konstnärernas pensioner är överlag signifikativt lägre än för motsvarande åldersgrupp i hela befolkningen. Dessutom saknar de flesta tjänstepension. En förutsättning för pensionssystemet är att det finns långvariga arbetsinkomster som kan ligga till grund för avsättningar till pensionen. Tanken är också att man ska kunna arbeta högre upp i åldrarna. För konstnärer som verkar på en frilansmarknad avtar arbetsmöjligheter när man blir äldre. På grund av ofta långa utbildningar har man dessutom börjat arbeta senare i livet.

Den konstnärspolitiska utredningen tror att detta ska avhjälpas med ytterligare utredningar och utbildning av konstnärerna. Konstnärerna är redan en av de mest utbildade grupperna i samhället och en ytterligare kurs i hur pensionssystemet fungerar kommer inte öka deras livsinkomster.

En ovillkorad basinkomst i form av en konstnärslön skulle däremot, då den är pensionsgrundande, höja konstnärers långvariga arbetsinkomster. Dessutom skulle den dryga ut pensionen, och därmed öka storlek på pensionerade konstnärers inkomst.

Stärker möjligheten för konstnärer att verka i hela landet

Kulturen och konsten är en central demokratisk plattform där en mångfald av uttryck och erfarenheter från alla delar av landet ska rymmas. Därför är det viktigt att det finns goda möjligheter för konstnärer att verka i hela landet inte bara i storstäderna.

Som en motvikt till ett marknadstänkande, som leder till monopolbildningar och ökad ”Hollywodisering”, ser vi att en ovillkorad basinkomst i form av en konstnärslön särskilt skulle stärka etableringen av konstnärer på platser utanför storstäderna där kostnader för arbetslokaler och boenden är lägre. Genom att inte bli lika beroende av marknaden för sitt uppehälle stärks möjligheten att verka utanför storstädernas frilansmarknader. På så sätt kan konstnärerna bli en fri och oberoende kraft i hela samhället bortom ensidigt marknadstänkande, vilket stärker det fria ordet,  öppenhet, nyfikenhet och tolerans.

Stärker globalt utbyte  

Digitaliseringen innebär enorma möjligheter till konstnärligt utbyte och utveckling. Tillgången till en mångfald av uttryck och erfarenheter genom digitala medier gagnar samhället i stort. Samtidigt innebär denna globalisering i kombination med ett ensidigt marknadstänkande att mindre kulturuttryck och minoritetsuttryck, som t ex det svenska, lätt drunknar i den dominerande kulturen. I längden riskerar vi alltså att få en minskad mångfald av konst och kultur. Därför är det viktigt att förstå marknadens logik och inte luras att tro att detta är den allenarådande normen för hur en incitamentstruktur ska byggas upp. Konst verkar bortom affärsmodeller, värdekedjor och pengaflöden. Kulturpolitiken ska inte handla om att stödja marknaden utan om att vara dess motvikt. Vi måste sträva efter att få så stor spridning som möjligt för alla våra lokala konstnärer, inte att låsa in ”de bästa” i en digital merkantilism av snåriga upphovsrättsliga strukturer.  

En ovillkorad basinkomst i form av en konstnärslön skulle stärka svensk kultur globalt och ge konstnärer den långsiktiga ekonomiska stabilitet som krävs för att bygga upp globala nätverk och samarbeten. Konsten ägs av ingen och av alla oss som gjort den möjlig. Precis som inom forskningen bör öppna data vara det främsta ledordet för konstnärernas digitala strategier.